orden

jag har börjat skriva. skriva ner minnesbilder, känslor och tankar jag haft genom åren. hur det började och hur det blev. jag skriver inte för att någon ska läsa det, utan för att för mig själv förstå, hur mitt liv blev. att det inte blev som jag tänkte mig när jag var liten. att det inte blev så som jag ville och så som jag önskade. att komma fram till en förståelse och ett förlåtande. att jag gjorde så gott jag kunde, utifrån dom förutsättningar som fanns tillgängliga för mig. att liksom tänka, att om jag bara hade gjort så, om jag bara hade handlat annorlunda, det funkar inte. detta ordet ”om”, ett litet ord på bara två bokstäver, att det ordet kan ställa till det så mycket…

jag måste finna förmågan att förstå, och att förlåta. förlåta den vilsna flickan som växte upp och som sedermera blev den jag är idag. tillåta mig själv att känna sorg, ilska och vrede. men inte glömma bort.

det är svårt att skriva en sammanhängande berättelse över vad som hände. jag minns helt enkelt inte, min hjärna har förträngt så mycket, för att orka överleva. så jag skriver ner dom minnesbilderna jag har, utan sammanhang, utan en tidsaxel. jag måste, för att kunna gå vidare.

jag vill känna stolthet. över den jag är, över vad jag varit med om och att jag faktiskt överlevde. att jag finns kvar, att jag valde livet till slut. att jag övergav dödens förföriska mörker för livet.

för att gå vidare, för att lämna, för att förlåta. 

jag måste få det ur mig.